Att ha barn.

Folk som skaffar barn.

Spännande ämne det där.

Jag har inget emot folk som skaffar barn och gullar med dem och tycker att världen är underbar och att deras lilla monster är det finaste i världen. Det är helt okej.

Vad som inte är okej är att skaffa barn och sedan tro att alla ska ha överseende med den här lilla varelsen. Överallt. När som helst på dygnet.

Eftersom jag är ett stort fan av listor så har jag knåpat ihop en över vad som inte är okej:

• Att tro att du ska få förtur i toakön för att du och din unge inte kan planera.
• Att tro att det är gulligt när din unge gallskriker för att han/hon/den/det inte får som den vill.
• Att tro att vi gillar när ditt barn slår en. (Det är inte gulligt. Jag upprepar: Det. Är. Inte. Gulligt.)
• Att tro att det är okej att ta med sina barn till universitetsbiblioteket. (Jag menar pleeease, då får man ju faktiskt sitta på stadsbiblioteket eller helt enkelt skaffa en barnvakt!)
• Att tro att det är okej att be främlingar att "titta till" barnet medan de springer iväg på "ett snabbt ärende".
• Att tro att, bara för att vi är kompisar och du är ute och går med din bebis/ditt barn så ska jag vilja leka med barnet, gulla och eventuellt köra ner hela huvudet i barnvagnen och göra tusen miner för att kanske locka fram någon slags reaktion (helst en positiv sådan).
• Att tro att folk inte blir illa till mods när du rycker tag i ditt barns arm och skäller ut den för kung och fosterland mitt på stan.
• Att ta med sitt barn på bio, visserligen barntillåten, men klockan 21.00 på kvällen, och låta barnet kommentera allt som händer högt och ljudligt.
• Att ställa barnvagnar som de blinde slåss för att ni anser er ha någon slags förtur.
• Att tro att hela släkten/världen vill stå ut med era ouppfostrade avkommor som klagar på allt och ställer tusen frågor.
• Att byta blöjor offentligt.
• Att amma offentligt. (Gränsfall där. Ingen mat = ett jävla liv)
• Att snäsa åt sin partner offentligt angående barnen.

Phheeeeew det var skönt att få det ur systemet. Och jag vet vad ni tänker: jag säger detta för att jag inte själv har upplevt "det största miraklet i ens liv". Jag har inga egna barn och därför resonerar jag såhär. Punkt. Slut.

Men... jag säger som Miranda i Sex and the City, den enda karaktären som man kan relatera en liten liten gnutta till. Att bara för att jag en gång kommer att gilla mina egna snorungar (okej, hon använde kanske inte just det ordet) så betyder det inte att jag inte kommer att fortsätta att tycka att alla andra barn är skitjobbiga och ouppfostrade - även om mina ungar är precis likadana.

Punkt. Slut.

(Och ps. inspirationen/irritationen till detta inlägg kom från punkt nummer 4.)